Dynamiska Ylvas hemska experience i Falkenberg

Jag var ute igår. I FALKENBERG! Big mistake, big nono, big fyyy faaaaan.

Kvällen började helt okej, var hemma några tjejer hos söta Jennie, hennes söta föräldrar hade köpt jordgubbar och glass och allt var mysigt.
Sen skulle vi till stan, "ombyggda" restaurang Bratt närmare bestämt (-det är där alla hänger i Falkenberg om de inte är på Grand som är snäppet mer urringning, spetsiga skor, blå ögonskugga och slemmiga äldre "killar").
Malin var vår designated driver och var snäll att köra in oss så vi var väl inne på Bratt 23.15 eller nått. Typ inte en käft på stället. Då gick det upp ett ljus för mig- just det! det är ju alltid så här när man ska gå ut i Falkenberg, ingen är ute före tidigast 12. Så vi satt där ett tag, tittade på de som faktiskt var där, köpte en svindyr drink och väntade på att dansgolvet skulle fyllas. Vid den här tidpunkten var jag fortfarande lite pepp och danssugen, verkligheten hade ännu inte kommit ikapp mig. Pratade tom med några gamla parallellklasskamrater, allt kändes lugnt, jag kände mig fin i mina blanka skor och snygga kjol.

Så skulle det till att dansas äntligen trots hemsk musik. Jag tänkte- kanske skulle jag önska ngt bra hos DJn (fet gubbe med glasögon. Tänkte okej, men han kanske är musiknörd ändå och sparar den riktiga musiken till lite senare) sen.

Kanske ska berätta lite om "ombyggnaden" först och främst. Den visade sig bestå av att de tapetserat vad jag vill minnas vara träväggar med bruna tapeter med några slags vita blommor på. Ganska fräscht men inte "inne" om det var det de var ute efter, och det tror jag. På väggen satt lite popkonst köpt på IKEA. Andy Warhols Marylin Monroe ni vet. Gaaaanska Roomservice Jonny och Mattias 2005.

Tillbaka till musiken. Jag kräver fan inte mycket. Men efter X antal getourhandintheairlåtar så frågade jag personen med skivspelaren (hans nya benämning) om han tänkte köra kanske Familjen eller The tough alliance eller The Klaxons lite senare. Han visste inte vilka det var. Okej, om han bara väljer att inte spela det, han kanske inte tror att det ska gå hem eller ngt, men att inte ens känna till dem är ju bara för mycket.
Efter den dissningen gick jag runt och mumlade obscena ord för alla som ville höra på ett tag. Sen började jag och Jennie att räkna rutigaskjortorkillar. Vi kom utan större problem upp i 25.

Vid den här tiden hade folket kommit. Folk här är vidriga insåg jag. Har de ingen drängfylla låtsas de fan att de har. Jag har aldrig blivit så knuffad, trampat på så mycket glas, fått så mkt öl och sliskiga drinkar spillt på mig någonsin på ett dansgolv förut(förutom sist jag var hemma kanske). Jag blev så arg att jag spontanutvecklade huvudvärk och en finne på ryggen.

Jag lovar att aldrig mer gå ut i Falkenberg. Möjligen, MÖJLIGEN någon hemmafest. Annars ska jag bara åka upp till Göteborg och gå på synthklubb med Marie. De beter sig åtminstonde som människor och inte som grisar.
Detta löfte till mig själv lovar jag att hålla i minst en vecka.