hur snart är nu (eller blir det min tur snart?)

idag känns det mentalt väldigt långt mellan umeå och där jag vill vara.
vill vara i rörelse, omgiven av tänkande, skapande, vackra människor och om helst vara en utav dem. inte vara medelmåttigt grådassig. men hur jag ska åstadkomma något annat när jag inte ens orkar prata med någon eller gå utanför dörren för att det känns som att mitt bröst ska implodera är ju en annan femma. men det finns ögonblick det lättar i bröstet och jag vill verkligen ta tillvara på de stunderna.

har försökt samla kraft till att skriva ett inlägg om emmaboda men mest känt mig trött, tom och ratad sedan jag kommit hem igen.

natten efter emmaboda satt jag på en buss mellan stockholm och umeå på en stol vars ryggstöd inte gick att fälla ned och funderade på det här med mitt (eller för all del allas vårt/eller samtidens) förhållande till "lyckan" och vad vi gör får att få den. att den framställs som något vi har inombords, redo att plocka fram om vi bara jobbar tillräckligt hårt för den. lyckan är alltså något man förtjänar.
det stör mig som fan. tror inte att vi är små fristående enheter, oberoende av omvärlden. vi är omvärlden och omvärlden är oss. det finns inget jag utan ni andra och hur vi speglar oss i varandra. men då undrar jag om den här lyckan som ska finnas är något som flyter runt i en viss mängd och om vissa människor bara är bättre på att plocka upp den än andra, eller om vissa är bättre på att plocka upp ångest än andra så att det blir själva indexet där emellan lycka och ångest som blir dåligt. äsch jag bara svamlar. vill ju egentligen bara veta hur snart som är nu?

imorgon kommer det bilder och avslöjanden från festivalen ialf.