träl

Vi börjar komma närmre och närmre det som brukar kallas ”verkligheten” i utbildningen. Snart hälften gjort, stört på mer än en nivå.

Terminen hittills har känts stimulerade och schemat omväxlat. Oroväckande många timmar med näsan i patologiboken på biblo men även ronder, labbar, mikroskoperingar, studiebesök och obduktioner. Ofta misströstar man och längtar bort. Sen får man dåligt samvete för vad har jag som är så stört priviligerad 21åring som får studera intressanta saker på heltid för rätt att klaga när det finns hundratals andra som gladeligen hade tagit min plats på programmet. Sen får man dåligt samvete för att man tänker så för man får ju visst bli trött och ledsen ibland vad man än sysslar med.
Usch, jag borde inte få ha lediga kvällar, då blir det alltid sådär gråtmilt, behöver vin och dans och stryk i nacken istället. Något långt och skrangligt med fint hår. Jag behöver en Erlend Oye eller en Noel Fielding.

Nästa vecka ska jag hänga på en hälsocentral(man får visst inte kalla det vårdcentral nu) i Östersund och titta på vad läkare, sjukgymnast, sjuksköterskor och vad det mer kan tänkas finnas för folk där har för sig. Föreställer mig att det är lite som att åka ut på prao fast läskigare. Äldrekursare har alla berättat historier om "kompisen" som första dagen får höra "okej, gör du en prostatapalpation per rectum så kommer jag tillbaka om en stund", varvid handledaren lämnar rummet och lämnar en skräckslagen kandis som knappt lagt ögonen på och ännu mindre rört en patient tidigare ensam tillsammans med herr Skrik och Panik en oskyldig patient (tror iofs det löser sig om/när situationen uppstår, bara att göra sitt bästa (eller fake it till´u make it som jag brukar säga)).

Försöker att känna mig peppad men känns mest tungt för jag verkar ha tappat bort min ork. Blir säkert jättebra och lärorikt bara jag kommit dit. Min skam- och ångesnivå är jobbigt låg bara. Att leka doktor utan att ha så mycket på fötterna känns på förhand som en ganska given trigger palp-PR eller inte.

Såg nu på lista att jag är den enda som valt Östersund. Jag kommer alltså vara helt ensam i en främmande stad en hel vecka. Utan vänner och utan internet i ett kalt rum. Kanske blir skönt, rannsaka själen, promenera i mörkret och samla tankar och så vidare om man nu tror på sånt. Kanske dessutom lyckas läsa ut någon av böckerna som ligger och längtar på nattduksbordet efter att bli lästa av mig.