det är sent på natten men gnager så fruktansvärt

Få saker går mig så under huden. Det riktigt pirrar av undertryckt vrede, sorg och skam. Rynkan mellan mina ögonbryn blir djupare. Igen. Apropå det här. Helena Bergman skriver förövrigt sjukt bra om liknande saker.
Här kommer en del av det som jag tänkt om våldtäkt blandat med smarta saker som Josefin Grände sa när hon föreläste om våld i nära relationer och våldtäkt för oss på Kärleksakutens sommarkurs i lördags.

Jag har svårt att föreställa mig ett annat brott där offret så mycket ställs i fokus. Tycker hon om sex? Hade hon flirtat med honom tidigare på kvällen? Vad hade hon på sig för trosor? Sällan jag hört att någon som köpt ny mobil och flashat med den får skylla sig själv om den blir stulen. Inte så ofta läser jag heller tips i tidningen om hur unga killar ska undvika att bli nedslagna utanför krogen.

Vi har alltså ett brott där brottsförebyggande rådet tror att ungefär 10% polisanmäls. Minst 90 % anmäls inte.
Om jag blev våldtagen av min kille kan jag helt ärligt inte säga att jag absolut till 100% skulle anmäla direkt.
För det första hade det gjort mig till ett våldtäktsoffer. En sån där som förväntas duscha i skållhett vatten och skrubba mig med svinto. Men det får man ju inte göra för då förstör man bevisen. Bevisen som antagligen inte ens finns. Folk hade tyckt synd om mig. Kanske skulle de tänka "hur ska hon någonsin kunna njuta av sex igen?" Jag skulle känna skam. Intellektuellt skulle jag kanske förstå att det är ologiskt men bara tanken på att behöva ta de här orden om vad som hände mig i munnen och berätta för någon vän, i familjen, polis eller sjukvårdspersonal får det att krypa under huden och jag känner skam över att jag låtit det här hemska hända mig. Speciellt när jag vet att bara ungefär 7 % av de våldtäkter som anmäls leder till fällande dom.
De flesta våldtäkterna sker hemma. Kanske i ens egen säng. Av en vanlig "schysst" kille. På väg hem från krogen har man ha taggarna utåt, alla försvarsstrategier igång, vassa nyckeln beredd mellan knogarna, låtsassamtalet i mobilen om att någon (stor stark pojkvän/killkompis) snart kommer och möter en. Man har inte allt detta hemma när man sitter i soffan och tittar på en film. Man har inte det med någon man känner och tycker om.

För att det ska klassas som våldtäkt med den lag vi har idag så måste det ha förekommit våld eller hot (om det inte är hjälplöst tillstånd). Kanske inte våld som lämnar blåmärken men det kan vara att man blir nedhållen eller att ens ben pressas isär. Saker som är svåra att bevisa. Såklart.
När man blir utsatt för ett trauma reagerar kroppen med chock. Det är en naturlig(nu är naturlig ett av mina absoluta hatord men använder det här ändå) reaktion. Man kanske bara ligger där, skriker inte, slåss inte, man kopplar bort. Det här händer inte mig. Det händer med min kropp, men det händer inte med MIG. Man kanske inte gör något motstånd för man märker eller vet att det skiter han i, det leder bara till att man blir utsatt för mer våld. Det kanske går snabbare över om jag bara ligger still och stirrar in i väggen.

Därför har jag så himla svårt för de här männen (för det är mest män) när de snackar om hur himla vanligt det är med tjejer som ljuger om att de blivit våldtagna för att de till exempel varit otrogna och ångrat sig och ljuger ihop en våldtäktshistoria för att liksom dölja sina spår. Jag kan inte se hur man skulle stå ut med att bli gynundersökt och utfrågad om sitt sexliv och gå igenom en rättegång för att man ångrat ett ligg.

Och då har jag ändå den stora turen att vara en etniskt svensk medelklasstjej som kan uttrycka sig. Jag hade kanske blivit trodd. Utfrågad som bara den men kanske hade de kommit fram till att jag är en trovärdig person. Läkarstudent låter ganska seriöst det med. Bäst chans att bli trodd hade såklart varit om det var en invandrare som våldtagit mig. Men föreställ er att jag är en Tailändsk kvinna som vet att man måste leva ihop i två år för att få uppehållstillstånd. Eller att alla på min skola vet att jag legat med "många". Men ändå- var det inte så att jag säger att jag blivit våldtagen för jag är nog lite svartsjuk av mig?

Nu kommer jag lite till min stora grande poäng! Visst, jag hade gärna sett att alla våldtäktsmän blev fällda, men det fattar väl till och med jag med att man måste kunna bevisa vad som skett för att någon ska kunna fällas och straffas för det. Rättsäkerhet- absolut bra grej! Men det är så fullständigt vidrigt att vi inte har en lag som säger att ett nej är ett nej. Eller ännu hellre att allt innan ett ja inte är en "ordningsförseelse" av någon som "brutit gentlemannakoden".

Börjar mer och mer inse att rättstrygghet- det är något jag inte har.

Och nu har jag inte ens börjat prata någonting om könsroller och det stora hotet mot mänskligheten det vill säga den hegemoniska maskuliniteten. Det vill säga vad det är som gör att en person kan fortsätta ha sex med någon som man märker inte är med på det. För jag tror verkligen inte att män är slavar under sin sex"drift" eller stört dåliga på att tolka signaler. Att tycka så är verkligen mansförtryck. Jag är ialf övertygad om att "detta" som våldtar och "formulerar sig klumpigt" är mansrollen. Nytt spännande forskningsfält. Och vi måstemåstemåste verkligen börja prata om vad som är okej, schysst sex. Folk säger hela tiden att vi lever i ett översexualiserat samhälle men det finns så otroligt mycket när det kommer till sex som vi inte pratar om på ett vettigt sätt. Men det kanske kommer någon annan dag.

Sov gott vänner.