Kärlek

Jag har svårt att förstå den. Få den att gå ihop liksom. Det har alltid kännts såhär för mig, jag har bara blivit extra påmind nu.

Vi börjar från början med mina funderingar. Ända sedan jag var väldigt liten tänker jag mig själv (och andra människor för den delen) som en behållare eller en stock eller en klump lera eller vadnivill utrustad med olika, låtosskalladem, känselspröt. Ett för syn, ett annat för hörsel, ett tredje för känsel och så vidare. Det enda jag har att basera mina kontakter med världen runtomkring på är de sinnesintryck jag får från känselspröten.

Det är då jag blir rädd. Rädd för insikten om att aldrig någonsin riktigt kunna förstå en annan människa, för tänk om jag tolkar allting fel! Tänk om färgen som jag tycker är röd egentligen är kräkgrön för alla andra, men de andra feltolkade sinnesintrycken gör att jag inte märker det. Och andra exempel i stil med tänkomjagegentligenärsnorkråkanienkaninsnos.
Det är därför vi är dömda att alltid vara ensamma inne i oss själva.

Åter till temat.
Kärlek bygger vad jag har tyckt mig märka mycket på ömsesidig bekräftelse. Du märker att han tycker om dig vilket får dig att tycka om honom vilket han märker, får en egoboost, och tycker om dig tillbaka igen ännu mer. Vi skulle kunna säga att vi ofrånkomligt svarar på rätt stimuli.
Ändå är det också tydligen så att man kan rangordna olika sorters kärlekar. Alla snackar om "äkta" jämt. Äkta kärlek. Till skillnad från kärlek för kärleks skull, något som verkar vara mycket fult. Låt oss dra slutsatsen att det helt enkelt är fult att bara vilja bli lite stimulerad dåochdå.

När man först blir tillsammans med någon så vill nog de flesta iallafall ha känslan av att det kommer att vara för evigt, även om man i bakhuvudet vet att 60 år tills man dör kanske är ett litet orealistiskt tidsperspektiv. Men man vill ändå ha känslan.
Man vill också vara den enda för den andre. Men man vet ju att om förhållandet kraschar, vilket det säkert också någon gång gör, så kommer den andra att såsmåningom hitta någon ny för det är så det funkar.

MEN hur kan kärlek egentligen finnas när man vet att det finns miljoner andra människor där ute som skulle kunna ge dig rätt stimuli och samma egoboost och honom rätt stimuli och samma egoboost och få er bägga att må likabra som ni gör tillsammans?
Accepterar vi att vi egentligen inte är så speciella eller ignorerar vi det?

Då var det dags att knyta ihop den berömda säcken för nu mina vänner kommer vi fram till min fundering. Vari ligger äktheten och varför eftersträvar vi den så mycket? För vi är ju bara stockar med känselspröt som reagerar på olika stimuli.