tisdag 5 februari 2008

Motstånd

Förr trodde jag att alla som verkade genouint lyckliga bara fakeade.
Jag har börjat tvivla nu vilket känns lite oroande eftersom det gör mig själv lite patologisk.

För mig har livet så långt tillbaka jag kan minnas periodvis känts som en kamp med ganska lite mening i. Varför diska disk som ändå blir skitig direkt igen, varför argumentera med folk som redan bestämt sig för att ha dummaihuvudetåsikter. Den lilla energin man lyckats uppbåda äts upp utav otillräcklighet och omotiverad skam över den egna personen.
Och lyckas man med något så kommer det alltid en ny person med samma taskiga människoinställning eller någon som inte bekräftar en tillräckligt(vilket är ens eget fel eftersom det inre motståndet hindrade en från att knyta an på riktigt) eller vad det nu handlar om som får en att rasera och man måste börja om som nån ful maläten hamster som springer runtrunt i ett hjul utan att komma någonvart och man funderar på att montera ner hela jävla fuskbyggsomvärlden.

Hela dagen har dragits mot en sådan känsla. Med mycket motstånd blir rörelserna tunga och kroppen värker både av längtan efter äkta samhörighet med andra människor och impulsen att lägga sig i något livmodersliknande och lyssna på popmusik tills världen slutar snurra och det inte gör så förbannat ont hela tiden.

Ps. var inte oroliga för att jag ska göra något farhastat. Jag tänkte gå och äta semlor och var social precis som alla andra tillsynes normala personer skulle göra.

5 kommentarer:

Jonas sa...

ta det lugnt, ta en toy.

Ylva sa...

varför inte

Anonym sa...

du är nog på det torra. det låter som jag gör efter en föreläsning i existentiell teori.

Ylva sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Ylva sa...

"Den Andre ingriper i min bild av omgivningen genom att denne självständigt kan förändra min omgivning. Ser jag en man på en gata kan han kasta ett papper på marken likaväl som han kan kasta det i en papperskorg likaväl som han både kan gå på och bredvid ett övergångsställe då han ska korsa gatan. Den andre står alltså i ett eget förhållande till de ting som jag förnimmer.

Precis som den Andre förhåller sig till tingen kan den också förhålla sig till mig. Jag blir först varse mig själv genom den Andre. Det är inför dennes blick som jag blir medveten om mig själv, min existens. När den andre förnimmer mig stelnar jag till objekt, men det är inte mitt vara-i-sig som jag stelnar till, det är ju inte mitt innersta som den Andre ser. Den andre ser inte heller mitt vara-för-sig, då detta ständigt är i förändring och inte kan stelna (då inträder vara-i-sig-för-sig d.v.s. Gud). Det som den andre förnimmer är en ny kategori nämligen varat-för-den- andre. Sartre har ett exempel då han blir ertappad med att tjuvtitta i ett nyckelhål. I och med att han blir varsebliven av någon annan, d.v.s. den andres blick stelnar han till ett objekt. Och därmed blir han även varse sig själv. Vi kan nämligen inte själva bli varse oss själv. Vi kan med andra ord inte vara objekt och subjekt samtidigt."

Det tilltalar mig.