Köttet och fläsket.

Vi hade en föreläsare igår som sa att det var många tjejer på läkarprogrammet men ännu fler på dietistprogrammet som kontrollerade vad de åt så hårt och tränade så mycket att de utvecklade anemier. No shit tänkte jag.

Jag fattar inte hur det kan finnas någon tjej utan ätstörning eller åtminstone störd kroppsuppfattning/självbild.

Jag har aldrig på allvar bantat. Jag har aldrig kräkts efter att jag ätit. Men visst fan har jag stått och tittat på min normalviktiga kropp tusen och åter tusen gånger i spegeln och tyckt att den är grotesk och äcklig och att hela jag är skev och att alla måste se det bara att de inte låtsas om något. "Det nya livet börjar på måndag!"

Jag skulle aldrigaldrigaldrig erkänna för någon att jag tyckte att jag var för stor eller tjock. För då hade jag blivit en sådan där typisk duktig överpresterande tjej med matnoja som det är synd om, som inte ”klarar allt tryck från media”, och det vill ingen vara (okej, jag skriver här men det känns inte lika farligt). Man tar ofta till sig identiteter som andra ger en som man inte vill ha, så bäst att inte ge elden bränsle genom att visa sin svaghet. Plus att folk som faktiskt är överviktiga nog inte vill höra sånt komma ur minitjejens mun.

För det handlar verkligen om hur man ser på hela sitt själv, inte bara kroppen. Jag är en dålig människa för att jag är tjock och att jag är en dålig människa gör mig tjock.

Ibland känns det som att hela ens person skaver mot världen och om man bara blev lite mindre så skulle det göra mindre ont.

Så blir man ledsen över något och tänker att det inte spelar någon roll om jag äter hela den här plåten kladdkaka själv för man kommer ändå alltid att vara dum och ful och ingen kommer att tycka om en någonsin mer i hela världen.
Efteråt känner man ännu lite mer självförakt vilket bekräftar det man redan visste om sig själv, att man är en ful och äcklig person som inte ens kan kontrollera sig så att man inte häver i sig en hel kladdkaka.

Man hatar sig själv så mycket att helst hade man inte funnits alls men nu när man måste finnas så får man i alla fall försöka ta mindre plats i rummet, man kanske skulle röra upp mindre brus som stör ens tankar då, och då skulle det kanske bli lite mindre plågsamt att finnas till.
Man ser kärlek som något som man gör sig förtjänt av, och kan man inte kontrollera ens vad man stoppar i munnen så kan man inte absolut inte kontrollera saker runt omkring sig och man har automatiskt diskvalificerat sig från att bli älskad.

Allt det här låter ju helt absurt och inte rationellt någonstans (fast det finns såklart rationalitet i all galenskap), men det är så det känns och jag tror inte att jag är ensam om att ha ett ganska komplext förhållande till min kropp.

Ps. jag tycker att jag är skitsnygg ganska ofta också.