frågan löd "kommer du fira alla hjärtans dag?"

hellre frisk ungdomlig kvinna, 80 år än "jeanstjej, 60 år-ej lesbisk" är mitt utlåtande. 

så, nog med omhuldande av min framtida ålderdom. nu går jag ut med soporna istället.

kände när jag var ute och cyklade en plötslig värme gentemot mänskligheten. att folk egentligen vill väl, att det finns mer kärlek än tristess ute i kosmos och att allt som saknas är uppmuntran i tillräcklig stor dos. att jag skulle vilja ha en mintfärgad angoratröja att smeka en ledsen kind med. blir så ibland.
sen kanske det blir så att jag läsa kommentarerna på random internettidning. då brukar det gå över. du ska nog se att det går över lilla vän.

älskar att hata dig som erasure så fint brukar sjunga

Har liksom kört fast i mina tankar om kärlek och tvåsamhet och håller på att försöka läsa lite vettiga böcker och vad andra tänker och så. Läser om en dansk doktorsavhandling om tvåsamheten, verkar påminna lite om "Det kallas kärlek". Absolut värt att kolla upp. Nästan läst klart Bob Hanssons bok om kärlek (Kärlek, hur fan gör man?). Fin. Handlar väldigt mycket om smärta. Tur att jag även lånat Johan Cullbergs "Kris och utveckling" (inte så tjock, verkar lite populärvetenskapligt skriven så absolut ett genomförbart projekt även på sommaren när hjärnan är segare än kola) för än så länge verkar det vara det som kärleken syftar till. Att krisa. Och att Utvecklas. Fast oftast känns det förstås som att det är 90% kris och 10% utveckling...

Skulle vilja läsa något bra om polyrelationer och sk. kärleksanarki och sånt. Att ha relationer utan att definiera varandra som pojk- och flickvänner eller bara vänner känns ju egentligen som det självklara sättet att få sina behov av närhet, kärlek och samhörighet uppfyllda utan att köra fast i roller som spelats tusen gånger tidigare och det därför finns ett osynligt tvingande manus till. Många man pratar med verkar ändå inne på att man kan älska flera personer samtidigt men att ha flera kärleksrelationer parallellt verkan ändå lite halvtabu- vi gillar att sätta etiketter på våra relationer, annars blir omgivningen lite nervös har jag märkt.. Finns en och annan bra blogg och tror det var i F-ordet det fanns nån bra text men annars vet jag inte riktigt....Någon som har något tips?

Förövrigt är jag i Okome nu i ett svinkallt rum jag försöker värma upp bara genom min egen kroppsvärme. Det går sådär.

Jag låter det vara

Jag är inte du, du är inte jag. Jag är inte jag utan du.



Att läsa interljuven med KG Hammar i Bob Hanssons bok "Kärlek hur fan gör man?" och gråta lite klockan 9 på morgonen visade sig vara en ganska skön upplevelse.

Snart grill hos Ylbo med mysigt folk. Jag har i min ägo smarrig potatissallad och massa tsatsiki.

kul att du fråga men aldrig i livet.

jag hjärta filippa bark.

ps. ha smink och var naturlig. och ha smala ben.

fast solen skiner visst idag också

Människor skulle aldrig förälska sig om de inte hört talas om kärlek.

Stötte på Carl. Han skulle hem och baka glutenfritt bröd till sin flickvän inför natttågsåkande. Nu kan jag inte sluta nynna på Magnetic fields låten "If there´s such a thing as love". (Det är den här låten men ignorera videon..)

Frida

Farfar (nyss fyllda nittio) ringde idag och innan vi skulle lägga på frågade han om jag fortfarande "umgås med den där flickan från Göteborg". Frida var med till honom en gång när hon hälsade på i mig hemma i samband med en utplacering. Slogs nu av att han kanske tror vi är ett par. Hur som helst lät han inte bekymrad utan mest nyfiken. Han är trots allt en modern man som innan förra valet frågade om jag tyckte att han skulle rösta på FI.

Ture om du läser detta, Frida må vara en ovanligt läcker kvinna men vi är bara vänner. Tycker om att umgås med henne men hånglar hellre med män. Lovar att berätta om jag hittar något ovanligt gott exemplar men du kanske måste hålla ut för de växer sannerligen inte på träd.

erlendErlendERLEND!

Gift dig med mig och ge mig rödhåriga långbenta potatisbarn!

Pacific! Sunset Blvd Live Studio Virtanen 2007

Vill gnugga min kropp mot denna låten och slicka den lite försiktigt i örat så bra är den. Svårt var det att inte sjunga med högt på biblo idag. Kärlek!

Rocky Dennis' Farewell Song

Sliskiga kärlekstemat fortsätter med lite Jens och lite Rocky. Herr Lekman är ju så fin så man inte vet vart man ska ta vägen.

lite bra saker man kan gå på om man är sugen

och visst börjar min läkarhandstil arta sig fint?!

rassle08 ELLER ja, jag är nog lika kändiskåt som jag verkar.

då har jag varit på festival i sann ebba hultkvist-anda.



en stilla iaktagelse: hipster är det nya indie.


























vi var glada ganska ofta jag och siri. speciellt glad blev jag när jag fick tvätta håret med dubbeldusch i mannen med de röda byxornas ölkylarspann. lite senare gav han mig såpbubblor och pez.












jonas och patrik äter kalla köttbullar med gräddsås i vårt camp.

kanske är svårt att tro om man bara skulle döma grabbarna efter den här bilden, men de var värsta 17-åriga stockholmsbrudmagneterna.
en kväll när jag kom till campet satt det typ 15 17-åriga brudar runt dem i en ring och koketterade medans jonas, elias och patrik var lika dryga som vanligt. men brudarna tyckte att även jag var ganska häftig och hård med min tatuering så det är lugnt. Två har addat mig på facebook.


varm var det också. på dagen dvs. om nätterna låg jag fullt påklädd i fosterställning med huvudet i sovsäcken och hoppades att min andedräkt skulle värma upp luften




facehunter sprang runt på festivalen och stötte på alla småbrudar. enligt jonas var han där förra året också.

jag har nog kommit över min facehunterobsession nu. han känns inte så het längre helt enkelt. killar ska vara som nyfallen snö som jag får göra de första stegen i.

däremot har jag utvecklat en enorm förälskelse i erlend oye (kings of convenience, whitest boy alive) och har gått och slagit på mig själv lite i ett par dagar för att jag inte är mer utåtriktad. men mer om erlend senare.
















zeigeist var grymma och lika konceptuella som jag hoppats på.

stod långt fram med en av 17årsstockholmsbrudarna och försökte kolla så att hon inte blev nedtrampad. morgonen efter upptäcker jag att jag har en stor tova av hennes hår runt en knapp på min jacka.

fem minuter efter att jag tagit det här kortet på de söta, trötta festivalkillarna dyker erlend oye upp och mannen med det underbara håret och den fantastiska norskan frågar mig om tåget till stockholm. jag svarar helt adekvat men har hatat mig själv i fyra dagar nu för att jag inte vågade inleda ett riktigt samtal med honom. gah! lite pinsamt för det var nog ganska uppenbart att jag visst vem han var. fast när han tittade på mig, log och blinkade när han gick förbi och pratade i mobil kändes det ganska bra ändå.

Shaka Shaka Na Na

prettopinsamt inlägg men det hjälpts inte

att tillskriva människor egenskaper man vill att de ska ha. myten om den kompletterande andra hälften av en själv.
jag känner mig så förvirrad av att jag förväntas klara av sådana här saker.

har tänkt mycket på gamla kärlekar den senaste tiden. lyssnat på musik jag minns han tycker om. redhousepainters. ambienta saker.
en gång för inte så hemskt länge sedan trodde jag verkligen att han var min person.
han kände sig tom sa han. jag förstår vad han menade.

även jag försöker fylla hålet med annat och andra. med män. med pirr i magen. med tjocka böcker. med skratt och avståndstagande.
jag vet inte om vissa människors hål är naturligt större än andras,
eller om jag med mina tankar spär på någon myt om den lidande skapande människan.
jag hjälpte inte mot hans hål och det sårade mig. sen sårade jag honom. det hjälpte inte.

det tog länge innan jag kunde tänka på min oförmåga att fylla andras (hans) tomhet utan att börja gråta.
i still do sometimes. trodde jag vuxit men jag har bara gömt mig. eller så är det mig mig själv jag sörjer.
att det är sorgligt hur jag (tror?) mig behöva någon/något.
att jag vill ha någon som lyfter mig. eller smeker mig i nacken. att jag är så grov men ändå så finkornig.

problemet med folks problem är att det sällan är samma sak som orsakade problemet som upprätthåller det.

Jag måste stanna upp och hitta en fruktkärna i mig själv. en småkompis att krama hårt i fickan.
jag har alltid så stora förhoppningar på det nya.
Det har ofta känts bra, visst. men sen? om inte jag känner rätt hur kan han då det? Vi ger ju till oss själva när vi ger till andra.
Han behövde mycket, det var därför han gav mig så mycket gott.

vi såg amelie från montmartre härromkvällen. alla som ser den måste tycka om den, även jag,
för att vi känner igen oss i amelie som vill så mycket men vågar så lite. vi tycker om att spegla oss i andra, det lindrar ensamhet.
jag väntade så länge på mitt liv skulle börja på riktigt. tog ibland kanske i lite för mycket när det äntligen hände.
andra dagar vill jag bara springa med förbundna ögon så fort jag kan rakt framåt och strunta i om jag halkar i gruset.

dagens musik som jag ska ha på hjärnan på IVA: Acid house kings- this heart is a stone.

mycket tweepop blir det.

Romantisera mera

Helgens tema har varit romantik.
Inte att den varit speciellt romantisk (förutom att jag och Frida fikade och såg "En kärlekshistoria" med inte mindre än fyra ståtliga män igår kväll, värre hade vi minst sagt kunnat ha det) mer har diskussionerna jag haft med mina vänner har rört sig kring detta högst angelägna ämne. Kontentan? Vi behöver ofantligt mycket mer romantik i vårt avlånga land. Speciellt nu när det är vinter och kallt.

En kompis med kärleksbekymmer frågade hur ofta jag vill att en kille ska höra av sig till mig för att få mig på fall. "Efter en vecka? Eller två?" Nej, är det normen? Vill alla andra än jag ha det så? Hatar tanken på att det skulle vara bra att verka svårtillgänglig och ointresserad för att få den man vill ha. Är det fult att visa att man tycker om någon eller? Åh, åh. Skärpning. Ligger det i att man förväntas ska vara så otroligt självständig och stark och oberoende nu för tiden? Nej, sluta nu, mer mys. Min granne har skrivit en "Ingen reklam men gärna kärleksbrev"-skylt på sitt postfack. Det är fint! Mer sånt. Mer bjuda varandra på middag med levande ljus. Kanske skulle kunna avskaffa alla aktiviteter som gynnar singelcivilståndet. Så fler vågade satsa på varandra. Skulle vara fint.

En annan grej, en av Hannas kompisar hade frågat ifall den där Aina (ja, jag alltså) är vegan. Sagt att jag ser ut som att jag skulle vara det. Undrar vad hon sett för bilder på mig i Hannas tjocka fotoalbum för att få den uppfattningen, anser mig se rätt vanlig ut för det mesta, hade gärna sett mer speciell och unik ut. Nåja. Tar det som en komplimang.

Kärlek

Jag har svårt att förstå den. Få den att gå ihop liksom. Det har alltid kännts såhär för mig, jag har bara blivit extra påmind nu.

Vi börjar från början med mina funderingar. Ända sedan jag var väldigt liten tänker jag mig själv (och andra människor för den delen) som en behållare eller en stock eller en klump lera eller vadnivill utrustad med olika, låtosskalladem, känselspröt. Ett för syn, ett annat för hörsel, ett tredje för känsel och så vidare. Det enda jag har att basera mina kontakter med världen runtomkring på är de sinnesintryck jag får från känselspröten.

Det är då jag blir rädd. Rädd för insikten om att aldrig någonsin riktigt kunna förstå en annan människa, för tänk om jag tolkar allting fel! Tänk om färgen som jag tycker är röd egentligen är kräkgrön för alla andra, men de andra feltolkade sinnesintrycken gör att jag inte märker det. Och andra exempel i stil med tänkomjagegentligenärsnorkråkanienkaninsnos.
Det är därför vi är dömda att alltid vara ensamma inne i oss själva.

Åter till temat.
Kärlek bygger vad jag har tyckt mig märka mycket på ömsesidig bekräftelse. Du märker att han tycker om dig vilket får dig att tycka om honom vilket han märker, får en egoboost, och tycker om dig tillbaka igen ännu mer. Vi skulle kunna säga att vi ofrånkomligt svarar på rätt stimuli.
Ändå är det också tydligen så att man kan rangordna olika sorters kärlekar. Alla snackar om "äkta" jämt. Äkta kärlek. Till skillnad från kärlek för kärleks skull, något som verkar vara mycket fult. Låt oss dra slutsatsen att det helt enkelt är fult att bara vilja bli lite stimulerad dåochdå.

När man först blir tillsammans med någon så vill nog de flesta iallafall ha känslan av att det kommer att vara för evigt, även om man i bakhuvudet vet att 60 år tills man dör kanske är ett litet orealistiskt tidsperspektiv. Men man vill ändå ha känslan.
Man vill också vara den enda för den andre. Men man vet ju att om förhållandet kraschar, vilket det säkert också någon gång gör, så kommer den andra att såsmåningom hitta någon ny för det är så det funkar.

MEN hur kan kärlek egentligen finnas när man vet att det finns miljoner andra människor där ute som skulle kunna ge dig rätt stimuli och samma egoboost och honom rätt stimuli och samma egoboost och få er bägga att må likabra som ni gör tillsammans?
Accepterar vi att vi egentligen inte är så speciella eller ignorerar vi det?

Då var det dags att knyta ihop den berömda säcken för nu mina vänner kommer vi fram till min fundering. Vari ligger äktheten och varför eftersträvar vi den så mycket? För vi är ju bara stockar med känselspröt som reagerar på olika stimuli.