Vill ordinera vänner och omtanke

Läst om alkoholskador och narkotika i medpunkt ikväll. Reagerar på att människor med missbruk verkar falla igenom vårdsystemet utan att få hjälp med mer än sina följdsjukdomar. Blir illa berörd. Ok att det finns någon form av socialt skyddsnät som gör att de flesta alkoholister/narkomaner inte behöver bli hemlösa o.s.v. men varför läggs inte mer resurser på att stötta försök att bryta missbruket?

Uppfattar det som om den mer eller mindre allmänna inställningen är att en människa som druckit för mycket i ett antal år redan är körd, att det inte finns en chans att uppbåda tillräckligt med kraft och motivation för att bryta mönstret. Plus attityden att personer som inte klarar av att dricka med måtta och fattar när det är nog har dålig självdiciplin och får skylla sig själva.

En person som mår bra kanske lever i tron om att hon/han utan (proffessionell) hjälp skulle kunna bryta ett beteende när det håller på att gå överstyr, och det är möjligt att det kan vara riktigt, men borde inte appliceras på människor i helt andra livssituationer. Majoriteten av de som utvecklar en varaktig alkoholism är knappast människor som är lyckliga och tycker om sig själva, har trygga relationer och ett oproblematiskt liv i övrigt. Orättvist är det.