dagens prestationer:
kollat 4 avsnitt av true blood
bakat morotskaka med filip
bjudit fina människor på fika
hälsat aina välkommen hem. första hon gjorde var att konstruera ett fint trosskyddskonstverk i vårt kök.
fyllt i en ansökan om att lägga till florian som namn (som florian schneider i kraftwerk).
sytt ett kamerafodral av GULD.

kung!

det är sent på natten men gnager så fruktansvärt

Få saker går mig så under huden. Det riktigt pirrar av undertryckt vrede, sorg och skam. Rynkan mellan mina ögonbryn blir djupare. Igen. Apropå det här. Helena Bergman skriver förövrigt sjukt bra om liknande saker.
Här kommer en del av det som jag tänkt om våldtäkt blandat med smarta saker som Josefin Grände sa när hon föreläste om våld i nära relationer och våldtäkt för oss på Kärleksakutens sommarkurs i lördags.

Jag har svårt att föreställa mig ett annat brott där offret så mycket ställs i fokus. Tycker hon om sex? Hade hon flirtat med honom tidigare på kvällen? Vad hade hon på sig för trosor? Sällan jag hört att någon som köpt ny mobil och flashat med den får skylla sig själv om den blir stulen. Inte så ofta läser jag heller tips i tidningen om hur unga killar ska undvika att bli nedslagna utanför krogen.

Vi har alltså ett brott där brottsförebyggande rådet tror att ungefär 10% polisanmäls. Minst 90 % anmäls inte.
Om jag blev våldtagen av min kille kan jag helt ärligt inte säga att jag absolut till 100% skulle anmäla direkt.
För det första hade det gjort mig till ett våldtäktsoffer. En sån där som förväntas duscha i skållhett vatten och skrubba mig med svinto. Men det får man ju inte göra för då förstör man bevisen. Bevisen som antagligen inte ens finns. Folk hade tyckt synd om mig. Kanske skulle de tänka "hur ska hon någonsin kunna njuta av sex igen?" Jag skulle känna skam. Intellektuellt skulle jag kanske förstå att det är ologiskt men bara tanken på att behöva ta de här orden om vad som hände mig i munnen och berätta för någon vän, i familjen, polis eller sjukvårdspersonal får det att krypa under huden och jag känner skam över att jag låtit det här hemska hända mig. Speciellt när jag vet att bara ungefär 7 % av de våldtäkter som anmäls leder till fällande dom.
De flesta våldtäkterna sker hemma. Kanske i ens egen säng. Av en vanlig "schysst" kille. På väg hem från krogen har man ha taggarna utåt, alla försvarsstrategier igång, vassa nyckeln beredd mellan knogarna, låtsassamtalet i mobilen om att någon (stor stark pojkvän/killkompis) snart kommer och möter en. Man har inte allt detta hemma när man sitter i soffan och tittar på en film. Man har inte det med någon man känner och tycker om.

För att det ska klassas som våldtäkt med den lag vi har idag så måste det ha förekommit våld eller hot (om det inte är hjälplöst tillstånd). Kanske inte våld som lämnar blåmärken men det kan vara att man blir nedhållen eller att ens ben pressas isär. Saker som är svåra att bevisa. Såklart.
När man blir utsatt för ett trauma reagerar kroppen med chock. Det är en naturlig(nu är naturlig ett av mina absoluta hatord men använder det här ändå) reaktion. Man kanske bara ligger där, skriker inte, slåss inte, man kopplar bort. Det här händer inte mig. Det händer med min kropp, men det händer inte med MIG. Man kanske inte gör något motstånd för man märker eller vet att det skiter han i, det leder bara till att man blir utsatt för mer våld. Det kanske går snabbare över om jag bara ligger still och stirrar in i väggen.

Därför har jag så himla svårt för de här männen (för det är mest män) när de snackar om hur himla vanligt det är med tjejer som ljuger om att de blivit våldtagna för att de till exempel varit otrogna och ångrat sig och ljuger ihop en våldtäktshistoria för att liksom dölja sina spår. Jag kan inte se hur man skulle stå ut med att bli gynundersökt och utfrågad om sitt sexliv och gå igenom en rättegång för att man ångrat ett ligg.

Och då har jag ändå den stora turen att vara en etniskt svensk medelklasstjej som kan uttrycka sig. Jag hade kanske blivit trodd. Utfrågad som bara den men kanske hade de kommit fram till att jag är en trovärdig person. Läkarstudent låter ganska seriöst det med. Bäst chans att bli trodd hade såklart varit om det var en invandrare som våldtagit mig. Men föreställ er att jag är en Tailändsk kvinna som vet att man måste leva ihop i två år för att få uppehållstillstånd. Eller att alla på min skola vet att jag legat med "många". Men ändå- var det inte så att jag säger att jag blivit våldtagen för jag är nog lite svartsjuk av mig?

Nu kommer jag lite till min stora grande poäng! Visst, jag hade gärna sett att alla våldtäktsmän blev fällda, men det fattar väl till och med jag med att man måste kunna bevisa vad som skett för att någon ska kunna fällas och straffas för det. Rättsäkerhet- absolut bra grej! Men det är så fullständigt vidrigt att vi inte har en lag som säger att ett nej är ett nej. Eller ännu hellre att allt innan ett ja inte är en "ordningsförseelse" av någon som "brutit gentlemannakoden".

Börjar mer och mer inse att rättstrygghet- det är något jag inte har.

Och nu har jag inte ens börjat prata någonting om könsroller och det stora hotet mot mänskligheten det vill säga den hegemoniska maskuliniteten. Det vill säga vad det är som gör att en person kan fortsätta ha sex med någon som man märker inte är med på det. För jag tror verkligen inte att män är slavar under sin sex"drift" eller stört dåliga på att tolka signaler. Att tycka så är verkligen mansförtryck. Jag är ialf övertygad om att "detta" som våldtar och "formulerar sig klumpigt" är mansrollen. Nytt spännande forskningsfält. Och vi måstemåstemåste verkligen börja prata om vad som är okej, schysst sex. Folk säger hela tiden att vi lever i ett översexualiserat samhälle men det finns så otroligt mycket när det kommer till sex som vi inte pratar om på ett vettigt sätt. Men det kanske kommer någon annan dag.

Sov gott vänner.

Mitt krig mot naturligheten

Igår hade vi föreläsning om sjukdomar som drabbar kvinnliga genitalia. På framsida av kompendiet vi fått ut är det en stiliserad bild av en halvliggande kvinna. Hon ser mjuk och sensuell ut.

Mina och Amandas pliriga ögon möttes och utstrålade ett samstämmigt ”what?!”. (Givetvis inte högt för man vill ju inte få stämpeln som den jobbiga bruden som överanalyserar minsta lilla fjantsak för då det är sånna som oss som då ger feminister dåligt rykte eller något dithän susade nog igenom våra huvuden. Dessutom är det svårt att reagera när man själv inte riktigt kan sätta fingret på vari problemet ligger, det brukar komma under senare kontemplation)

Men vad gjorde egentligen den lustfyllda kvinnan där på framsidan av vårt kompendie och vad representerar hon?
Det jag tror fick oss att reagera är det stora feta likhetstecknet som finns mellan kön och identiteten kvinna. Att vara kvinna är alltid att vara sitt kön. Det räckte liksom inte med att ha en bild av könsorganet utan helt automatiskt plockas det fram en hel kvinnlig identitet för att beskriva samma sak, det vill säga könet.

För alla andra dagar när vi har föreläsning om typ lever eller tjocktarm, handlar det inte om kvinnor då också?

Nej, när man ska snacka kvinnligt kön verkar det vara dags att plocka fram myset, de mjuka värdena, marimekkogardinerna och de personliga erfarenheterna. Back to basic, ta ned saker på individnivå.

Föreläsaren berättar anekdoter om sina väninnors underlivsbesvär, sina svampinfektioner och sina graviditeter och förlossningar.

Jag vill inte racka ner på föreläsaren, det är inte min poäng, hon verkar världens goaste, frågar hela tiden vad vi tycker och vill att allt ska flyta på bra för oss på den här kursen och jag gillar henne skarpt, men skillnaden mellan personligt och privat verkar inte vara något hon tänkt närmare på.

Men ändå kändes det inte som en total överraskning att det var just på den här föreläsningen det blev så. Varför måste ”naturligt” alltid flåsas i samma andetag som ”kvinna”? Den naturliga kvinnokroppen som själv talar om vad den ska göra eller behöver. ”Det är så natuuurligt att föda barn. Det är bara att lyssna på kroppen, den berättar vad man ska göra! Låt urkvinnan inom dig komma fram!”. Som vanligt vill jag kräkas på all sån skit.

Gud som jag längtar efter dagen då vi får en manlig föreläsare som pratar om sina helt natuuurliga impotensproblem och hur jobbigt han tycker det är att behöva gå upp och kissa på nätterna hela tiden!

Sen som grand finale på min dag hade vi ekg-tolkning med en snubbe som kallade alla som sa ”dumma” saker för gynekologer. Kändes ju också jävligt fräscht.

En annan grej lite på samma tema:
Killar som säger att de gillar naturliga tjejer.

Min kombo hade senaste Glamour här hemma som jag bläddrade igenom. Där kunde jag bland annat läsa ”vad killar egentligen tycker om dig”. Hälften ungefär tyckte att jag skulle klä mig som prinsessan Madeleine och inte så många som Victoria Silverstedt.

Det värsta med de här snubbarna är hur de älskar att vältrar sig i hur reko de är när de säger så, de inser inte att naturlighet är minst lika svårt att uppnå som nittiotalets slitzbrudideal (det måste vara det de ser för sitt inre öga när de tycker att de är reko som inte kräver att man ska vara).

Det är ju ett hundjobb att vara naturlig! Tog upp större delen av mina tonår att försöka fundera ut hur en naturlig fin tjej som alla tycker om ska vara och hur det någonsin skulle kunna gå ihop med den jag själv var och är.

Inte tjock men inte för smal (helst ska man ligga lite på undre kanten av normalvikt, BMI 18-19 sådär), lagom mycket smink, noppade bryn- men inte för mycket, tycka om sex lagom mycket och bara om man är kär(är ganska intressant att epitetet nymfoman är något som bara kan tilldelas kvinnor, inte män), man får gärna se fräscht solbränd ut men solariebrudar är ganska skabbiga ändå, och så håller det på i hundra milifjanters år.

Minns inte riktigt sammanhanget men en gång på gymnasiet var det en kille som sa till mig att ”nu har du väl inget smink på dig?” Jag hade foundation, täckstift, puder, rouge och mascara som det säkert tagit mig en bra stund att lägga på för jag hade en del acne då som jag skämdes över. För honom var det nog bara en komplimang, jag behövde ju inget smink för att se naturlig ut(trodde den losern). Själv visste jag inte om jag skulle bli glad eller provocerad.

Tror nästan jag tyckte bättre om den gången en annan kille sa ”men Ylva, idag ser du ju nästan normal ut!”. Svart tisha och jeans framkallade den reaktionen, tror detta var i en period jag mestadels gick omkring i en egengjord rosa tyllkjol.

Dessa fina minnen kom till mig för några veckor sedan när aftonbladet hade en pull apropå de där lyftaröventrosornamedstring där de frågade om det var okej att förbättra sina kroppsformer så där med sina kläder. De flesta killarna som svarat tyckte inte att det var okej att luras sådär.

Vart vill jag komma med allt det här då? Tja, kanske att naturlighet faktiskt är ett lika dåligt och kravfyllt ideal som alla andra och dessutom ett väldigt tråkigt ett. Hejhopp.

Köttet och fläsket.

Vi hade en föreläsare igår som sa att det var många tjejer på läkarprogrammet men ännu fler på dietistprogrammet som kontrollerade vad de åt så hårt och tränade så mycket att de utvecklade anemier. No shit tänkte jag.

Jag fattar inte hur det kan finnas någon tjej utan ätstörning eller åtminstone störd kroppsuppfattning/självbild.

Jag har aldrig på allvar bantat. Jag har aldrig kräkts efter att jag ätit. Men visst fan har jag stått och tittat på min normalviktiga kropp tusen och åter tusen gånger i spegeln och tyckt att den är grotesk och äcklig och att hela jag är skev och att alla måste se det bara att de inte låtsas om något. "Det nya livet börjar på måndag!"

Jag skulle aldrigaldrigaldrig erkänna för någon att jag tyckte att jag var för stor eller tjock. För då hade jag blivit en sådan där typisk duktig överpresterande tjej med matnoja som det är synd om, som inte ”klarar allt tryck från media”, och det vill ingen vara (okej, jag skriver här men det känns inte lika farligt). Man tar ofta till sig identiteter som andra ger en som man inte vill ha, så bäst att inte ge elden bränsle genom att visa sin svaghet. Plus att folk som faktiskt är överviktiga nog inte vill höra sånt komma ur minitjejens mun.

För det handlar verkligen om hur man ser på hela sitt själv, inte bara kroppen. Jag är en dålig människa för att jag är tjock och att jag är en dålig människa gör mig tjock.

Ibland känns det som att hela ens person skaver mot världen och om man bara blev lite mindre så skulle det göra mindre ont.

Så blir man ledsen över något och tänker att det inte spelar någon roll om jag äter hela den här plåten kladdkaka själv för man kommer ändå alltid att vara dum och ful och ingen kommer att tycka om en någonsin mer i hela världen.
Efteråt känner man ännu lite mer självförakt vilket bekräftar det man redan visste om sig själv, att man är en ful och äcklig person som inte ens kan kontrollera sig så att man inte häver i sig en hel kladdkaka.

Man hatar sig själv så mycket att helst hade man inte funnits alls men nu när man måste finnas så får man i alla fall försöka ta mindre plats i rummet, man kanske skulle röra upp mindre brus som stör ens tankar då, och då skulle det kanske bli lite mindre plågsamt att finnas till.
Man ser kärlek som något som man gör sig förtjänt av, och kan man inte kontrollera ens vad man stoppar i munnen så kan man inte absolut inte kontrollera saker runt omkring sig och man har automatiskt diskvalificerat sig från att bli älskad.

Allt det här låter ju helt absurt och inte rationellt någonstans (fast det finns såklart rationalitet i all galenskap), men det är så det känns och jag tror inte att jag är ensam om att ha ett ganska komplext förhållande till min kropp.

Ps. jag tycker att jag är skitsnygg ganska ofta också.

hej där alla vi

Rut från kärleksakuten ringde mig förra veckan och undrade om jag tillsammans med henne och Hedvig ville vara med och hålla i KA-mötet på tisdag som ska handla om heteronormativiet- ett ord som inte ens finns i mitt wordprogram. Men det var klart att jag ville vara med. Jag har känt och tänkt ganska mycket om det här fast inte riktigt fått till de retoriska greppen känns det som. Behöver strukturera upp lite för mig själv för jag ska hålla någon slags inledning och förklara begrepp och sånt där.
Ungefär såhär har jag fattat det:

När man pratar om heteronormativitet menar man hur samhället och vi i våra möten med andra människor ser heterosexualitet som någon slags grundtes i samhället, alla är heterosexuella tills ”motsatsen är bevisad”. Heteronormativitet manifesterar sig i politik, kultur och samhälle.

Men det är inte bara homo- och bisexuella som faller utanför den heterosexuella normen.
För det handlar inte bara om att man är heterosexuell utan även hur man uttrycker sin sexualitet, det finns vissa sätt att vara hetero på som är lite bättre än andra. Förövrigt ett finfint exempel i expressens kvällsbilaga idag. Skelande töntbonden om kvinnorna han träffat -”de har gjort mig till man”.

Man ska vara ihop eller gift med någon av motsatt kön, man ska vara i ungefär samma ålder med det är helt okej om han är något eller några år äldre(kvinnor mognar snabbare och tänder på makt, män har problem att binda sig tidigt, de måste leka av sig först), man ska bo ihop, man gör lite olika saker hemma (man och kvinna kompletterar varandra så bra, och så har det faktiskt alltid varit ända sen stenåldern!), man åker och storhandlar, man ska ha ungefär 2-3 barn, hon tar ut mer föräldraledighet än honom (egeeeeentligen hade de velat dela lika men nu har han ju ett väldigt ansvarsfullt jobb och tjänar ju faktiskt mer än vad hon gör så det hade varit korkat rent ekonomiskt och de är ju inte korkade) med mera med mera fyll i själva.

En ensamstående mamma, en äldre kvinna utan barn (att hon säger att hon inte vill ha barn är såklart bara en efterkonstruktion, egentligen är hon bara bitter för att hon inte fick bli mamma för det är bara då man kan känna sig som en riktig kvinna) ett par som inte har barn, en 40-årig kvinna som lever ihop med en 23-årig man, alla faller de utanför det heteronormativa kärnfamiljsidealet och är därför lite off och fel. En riktig man är nämligen en man som blir attraherad av en riktig kvinna och en riktig kvinna är en kvinna som blir attraherad av en riktig man.

Om man tar isär begreppet lite: norm- det äkta, naturliga, ursprungliga och vanliga. Normer är regler för hur vi ska vara och bete oss som inte blir synliga förens någon bryter mot dem. Här menar jag normer gällande genus, sexualitet och familjebildning. Det som faller utanför normen straffas direkt eller indirekt, genom lagar, stigmatisering, osynliggörande och maktassymetri.

Förr var homosexualitet ett brott- direkt bestraffning. Fast direkt bestraffning finns fortfarande i form av hatbrott, diskriminering i arbetslivet och så vidare.

Många feminister ser heternormativitet som ett sätt att bibehålla maktassymetri mellan könen. Hur ska man kunna ändra något som är så osynligt?

Heteronormativitet som begrepp har blivit viktigt både inom HBT-rörelsen och för feminismen. Begreppet ger bland annat verktyg (ett av flera kanske ska tilläggas, maskulinitetsforskning som menar att maskulinitet är uppbyggd lite som motsats till allt det den inte ska vara dvs. kvinna, fjolla eller bög, menar att homofobi står i relation till hypermaskulinitet ) till att förstå homofobi som ett uttryck för bestraffning av den som inte uppfyller normen för sitt kön men kan även appliceras att omfatta etnicitet, klass, ålder etcetera.

Ett annat väldigt användbart begrepp som tangerar medvetenhet om heteronormativitet är intersektionalitet, det vill säga hur allt (genus, klass, etnicitet, ålder med mera) vävs samman i bildande av identitet.

Jag tror inte att det finns någon människa som helt passar in i heteronormen och uppfyller alla heteronormativitetens krav på hur vi ska vara, men samtidigt är den något som alla måste förhålla sig till hela tiden för det går inte att stänga av. Allt en människa gör tolkar vi utifrån vem hon är. Tillexempel när jag läste Könskrig som kom för ett tag sen blev jag ganska frustrerad över att det inte var utskrivet vid varje text vem författaren var. Jag kände ett behov av veta om det var en brud eller en snubbe som skrivit texten för att veta hur jag skulle tolka den.

Människan blir lite mindre varje gång den blir ignorerat eller helt oskyldigt bortglömt.

Att tillexempel tänka en gång extra och fråga en brud ”har du en partner?" (eller något annat mindre sterilt som jag inte kommer på just nu, patienter kan man ju fråga om partner i alla fall) istället för det klassiska ”har du kille?” kan bli en början på någonting stort.