Motstånd

Förr trodde jag att alla som verkade genouint lyckliga bara fakeade.
Jag har börjat tvivla nu vilket känns lite oroande eftersom det gör mig själv lite patologisk.

För mig har livet så långt tillbaka jag kan minnas periodvis känts som en kamp med ganska lite mening i. Varför diska disk som ändå blir skitig direkt igen, varför argumentera med folk som redan bestämt sig för att ha dummaihuvudetåsikter. Den lilla energin man lyckats uppbåda äts upp utav otillräcklighet och omotiverad skam över den egna personen.
Och lyckas man med något så kommer det alltid en ny person med samma taskiga människoinställning eller någon som inte bekräftar en tillräckligt(vilket är ens eget fel eftersom det inre motståndet hindrade en från att knyta an på riktigt) eller vad det nu handlar om som får en att rasera och man måste börja om som nån ful maläten hamster som springer runtrunt i ett hjul utan att komma någonvart och man funderar på att montera ner hela jävla fuskbyggsomvärlden.

Hela dagen har dragits mot en sådan känsla. Med mycket motstånd blir rörelserna tunga och kroppen värker både av längtan efter äkta samhörighet med andra människor och impulsen att lägga sig i något livmodersliknande och lyssna på popmusik tills världen slutar snurra och det inte gör så förbannat ont hela tiden.

Ps. var inte oroliga för att jag ska göra något farhastat. Jag tänkte gå och äta semlor och var social precis som alla andra tillsynes normala personer skulle göra.