Igår hade vi föreläsning om sjukdomar som drabbar kvinnliga genitalia. På framsida av kompendiet vi fått ut är det en stiliserad bild av en halvliggande kvinna. Hon ser mjuk och sensuell ut.
Mina och Amandas pliriga ögon möttes och utstrålade ett samstämmigt ”what?!”. (Givetvis inte högt för man vill ju inte få stämpeln som den jobbiga bruden som överanalyserar minsta lilla fjantsak för då det är sånna som oss som då ger feminister dåligt rykte eller något dithän susade nog igenom våra huvuden. Dessutom är det svårt att reagera när man själv inte riktigt kan sätta fingret på vari problemet ligger, det brukar komma under senare kontemplation)
Men vad gjorde egentligen den lustfyllda kvinnan där på framsidan av vårt kompendie och vad representerar hon?
Det jag tror fick oss att reagera är det stora feta likhetstecknet som finns mellan kön och identiteten kvinna. Att vara kvinna är alltid att vara sitt kön. Det räckte liksom inte med att ha en bild av könsorganet utan helt automatiskt plockas det fram en hel kvinnlig identitet för att beskriva samma sak, det vill säga könet.
För alla andra dagar när vi har föreläsning om typ lever eller tjocktarm, handlar det inte om kvinnor då också?
Nej, när man ska snacka kvinnligt kön verkar det vara dags att plocka fram myset, de mjuka värdena, marimekkogardinerna och de personliga erfarenheterna. Back to basic, ta ned saker på individnivå.Föreläsaren berättar anekdoter om sina väninnors underlivsbesvär, sina svampinfektioner och sina graviditeter och förlossningar.
Jag vill inte racka ner på föreläsaren, det är inte min poäng, hon verkar världens goaste, frågar hela tiden vad vi tycker och vill att allt ska flyta på bra för oss på den här kursen och jag gillar henne skarpt, men skillnaden mellan personligt och privat verkar inte vara något hon tänkt närmare på.
Men ändå kändes det inte som en total överraskning att det var just på den här föreläsningen det blev så. Varför måste ”naturligt” alltid flåsas i samma andetag som ”kvinna”? Den naturliga kvinnokroppen som själv talar om vad den ska göra eller behöver. ”Det är så natuuurligt att föda barn. Det är bara att lyssna på kroppen, den berättar vad man ska göra! Låt urkvinnan inom dig komma fram!”. Som vanligt vill jag kräkas på all sån skit.
En annan grej lite på samma tema:
Killar som säger att de gillar naturliga tjejer.
Min kombo hade senaste Glamour här hemma som jag bläddrade igenom. Där kunde jag bland annat läsa ”vad killar egentligen tycker om dig”. Hälften ungefär tyckte att jag skulle klä mig som prinsessan Madeleine och inte så många som Victoria Silverstedt.
Det värsta med de här snubbarna är hur de älskar att vältrar sig i hur reko de är när de säger så, de inser inte att naturlighet är minst lika svårt att uppnå som nittiotalets slitzbrudideal (det måste vara det de ser för sitt inre öga när de tycker att de är reko som inte kräver att man ska vara).
Inte tjock men inte för smal (helst ska man ligga lite på undre kanten av normalvikt, BMI 18-19 sådär), lagom mycket smink, noppade bryn- men inte för mycket, tycka om sex lagom mycket och bara om man är kär(är ganska intressant att epitetet nymfoman är något som bara kan tilldelas kvinnor, inte män), man får gärna se fräscht solbränd ut men solariebrudar är ganska skabbiga ändå, och så håller det på i hundra milifjanters år.
Tror nästan jag tyckte bättre om den gången en annan kille sa ”men Ylva, idag ser du ju nästan normal ut!”. Svart tisha och jeans framkallade den reaktionen, tror detta var i en period jag mestadels gick omkring i en egengjord rosa tyllkjol.
Dessa fina minnen kom till mig för några veckor sedan när aftonbladet hade en pull apropå de där lyftaröventrosornamedstring där de frågade om det var okej att förbättra sina kroppsformer så där med sina kläder. De flesta killarna som svarat tyckte inte att det var okej att luras sådär.
Vart vill jag komma med allt det här då? Tja, kanske att naturlighet faktiskt är ett lika dåligt och kravfyllt ideal som alla andra och dessutom ett väldigt tråkigt ett. Hejhopp.
Inlägg
Alla kommentarer
